Torv består av växtdelar som förmultnat under fuktiga förhållanden, dvs vid låg eller ingen syretillförsel. Den består av konserverade våtmarksväxter, som vitmossa, starrväxter m.m.

Torven breder ut sig och täcker underliggande mineraljord. Tillväxt av torvmark sker kontinuerligt med i medeltal 1000 ha per år.  För torvdjup över 30 cm används begreppet ”torvmark”. Torvmarker bildas genom att markområden försumpats eller genom igenväxning av sjöar. ​Torvmarksbildningen är en process som påbörjades efter inlandsisens tillbakadragande och som fortfarande pågår.

Torv förekommer främst i Europa, Nordamerika och norra Asien, i synnerhet i Ryssland, Irland, Skottland, norra Tyskland, Skandinavien och Estland. Andelen torvmark på jorden uppskattas till cirka 3,5% av jordytan. I Europa är torvmarksarealen ungefär 5,5% av landarealen.

​I Sverige är 25% av landarealen täckt av torv. Torvmarken, dvs mossar och kärr med torv djupare än 30 cm, uppgår till 6,4 miljoner hektar. Genom sin egenart och storlek präglar myrarna det svenska landskapet och utgör ett av våra värdefullaste naturelement.

Torv kan ha olika egenskaper. Dess humifieringsgrad, även kallad huminositet, beror i hög grad på hur långt växtdelarna brutits ner under avlagrandet. Om syretillgången är hög vid förtorvningen så uppkommer höghumifierade torvtyper, där växtdelarna brutits ner i högre grad.  Vid lägre syretillförsel finns sker i regel en lägre nedbrytning av växtdelar i torven.

Avlagringsplatsens beskaffenhet bestämmer även torvens övriga egenskaper, som dess botaniska sammansättning, halt av mineralämnen och kväve bland annat.

De naturliga torvtyperna kan indelas efter vilken typ av växtlighet de bildats ur. Beroende på om den vuxit i kärr- eller högmossvegetation, i ett komplex av sjöväxter eller i skogsmark kan kärrtorv, mosstorv, sjötorv eller skogstorv bildas. Vitmosstorv bildas framför allt i högmossar. Den kan användas som torvströ.